~Me, Myself & I~

Januari.
Livet vänds upp och ner efter en dålig tid på sjukhus. Efter en "misslyckad" galloperation med tillhörande komplikationer som pankreatit (bukspottskötelinflammation) blir livet inte som det var förut.. Jag missar det mesta av skolan (gick sista året på gymnasiumet) och lärarna erbjöd mig att gå om 3:e året nästa år. Envis som jag var bet jag ihop och råpluggade, klarade med nöd och näppe kurserna. Det bara skulle gå. Tillbringar min 19 årsdag i en korridor på avd 6. (ortopedi)... Fick som tur var åka hem på kvällen...

Februari.
Kämpar för kung och fosterland med skolan, allt varvades med starka smärtstillande tabletter. Sammanlagt några nätter på sjukhus även denna månad. Magen krånglar allt mer. Fortsätter med starka smärtstillande..

Mars.
Magen blir relativt bra, hoppet att det ska försvinna växer. Skolan går bättre och bättre och känslan av att få tillbaka sitt liv börjar smyga sig på.

April.
Ett slag i magen. Bokstavligt sagt.. Besvären kommer nu tillbaka med full kraft! Att äta mat är en hel uppsats. Varje gång jag åt nåt, fick jag så ont att jag bara grät. Börjar leva på yoghurt och annan flytande kost vilket går lite bättre. Några turer på hälsocentralen denna månad. Ingen som vet vad dom ska göra.

Maj.
När studenten börjar närma sig var(är) min högsta önskan att få bli frisk. Det verkar omöjligt. Magen har varken blivit bättre eller sämre under denna tid och ingen vet vad som ska göras. Sjukhus besök till diverse kirurgläkare men alla kliar sig i huvet och vet inte vad det kan vara.

Juni.
Studenten närmar sig med stormsteg och jag får precis veta att jag klarat alla kurser som jag kämpat så med dom senaste 6 månaderna. Hade vääääldigt hög frånvaro och lärarna var väldigt på att jag skulle gå om sista året. Jag var totalt utmattad och orkade nästan ingenting. Att inte kunna äta gjorde inte saken bättre.. Levde fortfarande på yoghurt m.m och kunde/vågade inte äta skolmaten. Därmed försvann all energi. Får det värsta anfallet av magont en skoldag och bryter totalt ihop. Åker in på akuten (som så många gånger förr) och som vanligt slutar det med att jag blir inlagd. Läkarna gjorde inget annat än kliade sina huven.. Började som semestervikarie på avd. 7D. (Vårdavd för Ögon, Öron, Gyn patienter).

Juli.
Åker ut och in på avdelningarna/akuten utan resultat. Ingen läkare verkar ens villig att göra något. Hoppet att bli frisk försvinner totalt och har än idag inte kommit tillbaka. Varje dag plågas jag av magont, helt enkelt 24/7.. Jobbar och står i, dubbelpass vissa dagar och tar på det sättet också ut mig. Lever fortfarande på yoghurt. Gör både MR röntgen och DT, men ingen visar någonting. Tar diverse prover men allt ser bra ut. Som sagt är det ingen läkare som tar tag i mitt fall, utan jag får själv tjata om undersökningar. Varit tillsammans med älsk i 5 år 20/7.

Augusti.
Samma visa denna månad. Efter -11 kilo tvingar jag mig själv att äta. Vid den här tiden spelar det ingen roll om jag äter flytande eller inte, jag får lika ont ändå. Jag smärtlindrar ordentligt och äter ett mål mat om dagen. Lyckas behålla vikten.

September.
Kommer inte riktigt ihåg vilken månad jag gjorde koloskopin, men det var någon gång på hösten iallafall. Resultatet får jag vänta på i minst 7 veckor. Skulle ta 4.. Eller nåt. Det enda det visade var lite inflammation och ödem i tarmen, men eftersom jag led av diarrér så var det pga det. Inget som skulle göra ont i vilket fall. Vet inte hur många gånger jag varit inlagd på sjukhus vid detta tillfälle, men ett x antal i varje fall. Får ett vikariat på ÖNH-mottagningen på Hudiksvallssjukhus.

Oktober.
Plågar mig igenom var dag. Dödstrött, har ingen energi över huvet taget. Kom hem från jobbet halv fyra och somnade. Vaknade inte förrän morgonen efter. Fick köpa energidrycker på apoteket för att få i mig näring då jag hade en period till utan mat.  Ingen insats från läkarna. En gastrokonferans hålls och mitt fall tas upp. Det ENDA läkarna kommer överrens om är att jag ska flyttas från kirurg till medicin för att utredas där.

November.
Tjatar på medicin att jag ska få komma tidigare än i januari (vilket stod på kallelsen jag fick hem). Får tillslut en tid i december. Efter mycket om och men... Går fortfarande på starka mediciner och livet känns värdelöst....

December.
Samma problem, ingen lösning. Inte ens i närheten av en. 16 december hålls en ny gastrokonferans vilken jag inte fått svar på än idag. Kräver att få bli flyttad till Uppsala universitets sjukhus eftersom det snart gått ett år och ingenting har hänt. Jag har ätit dessa starka smärtstillande tabletterna som är ett morfinpreparat och beroendeframkallande i ett år i januari 2010. Det ska egentligen inte få hända.. Tur nog har jag klarat mig och är inte idag beroende av skiten. Men i den takt dom utrett mig nu så kan det lika väl ta ett år till innan jag får en diagnos och kanske en behandling. Det är ingenting jag tror på längre. Jag tror att jag kommer att få leva med denna smärta resten av mitt liv. Jag kommer få sluta med mina smärtstillande och blir förtidspensionerad pga mina smärtor. Utan smärtstillande blir jag sängliggandes och kan knappt röra mig. Att Hudiksvalls sjukhus inte har vidtagit åtgärder mot detta och utrett mig under intensivare former kommer jag aldrig att förlåta dom för! Förhoppningsvis får jag nu komma ner till Uppsala så jag slipper vistas mer på detta sjukhus. Mitt förtroende för dessa läkare finns inte. Det förstörde dom efter galloperationen i januari...

År 2010 har jag inga större förhoppningar för. Att hoppas på saker och ting är nästan lönlöst. Det enda positiva jag har att se fram emot är sjuksköterskeutbildningen som börjar 25/1.
Jag kan bara tacka vänner och älsk, mamma och pappa ♥ för allt stöd jag fått från dom detta år. Utan mamma skulle jag nog inte ens fått kontakt på sjukvården överhuvet taget. Det är hon som står upp och tar i när jag inte orkar. Hon säger ifrån och ser till att saker och ting blir gjort. Utan mamma vet jag inte vad som hänt! Tack mamma, jag älskar dig! ♥